Ärende 203 Svar på remiss – Samråd om nästa regionala utvecklingsplan för Stockholmsregionen, RUFS 2050

Liberalerna står bakom kommunens samt Södertörnskommunernas remissyttranden när det gäller RUFS 2050. Vi vill emellertid också skicka med Liberalerna i Stockholms läns svar på remissen enligt nedan.

Lars Johansson (L)

Remissvar angående samrådsförslag RUFS 2050

Liberalerna i Stockholms län tackar för möjligheten att avge yttrande över samrådsförslaget för den nästa regionala utvecklingsplanen för Stockholmsregionen, RUFS 2050. Liberalerna i Stockholms län vill börja med att välkomna att planen har minskat i omfång och att den strävar efter att bli mer genomförandeinriktad. Att en samlad konsekvensbedömning görs och biläggs samrådshandlingen är också positivt.

Att människan står i fokus är bra; ytterst är regionplanering ett medel för att nå målet om en region som människor vill bo, leva och verka i. Liberalerna i Stockholms län vill även lyfta fram det positiva med att RUFS 2050 betonar ekonomins roll för att stärka regionens hållbara utveckling, att innovation och nytänkande lyfts fram som prioriterade områden för regionens utveckling, att en större rörlighet i det befintliga bostadsbeståndet betonas som en viktig del i att få en bättre fungerande bostadsmarknad, vikten av att bevara de gröna kilarna, samt att det förtydligas att den offentliga sektorn ska stärka marknadsdrivna processer och inte motarbeta dem.

Liberalerna i Stockholms län välkomnar därtill att förhållningssättet kring landsbygdsutvecklingen fördjupas och lyfts fram samt att säkerhets- och beredskapsperspektivet nu inkluderas i RUFS-sammanhang.  Stockholmsregionen flyter inte runt i ett vakuum, utan internationella risker och kriser kan och kommer säkerligen att påverka oss. Då är det viktigt med beredskap och medvetenhet, vilket samrådshandlingen förtjänstfullt noterar.

Trots detta ser Liberalerna behov av förbättringar, förtydliganden och omarbetningar i samrådshandlingen. Vi har valt att lägga upp vårt svar tematiskt snarare än sida för sida.

Målet – Europas mest attraktiva storstadsregion
Visionen om att vara Europas mest attraktiva storstadsregion ligger fast, vilket är bra. Dock bör planen ha ett tydligare fokus på hur denna vision ska nås, bland annat genom en tydligare beskrivning av hur prioriterade åtgärder, delmål och mål leder till visionsuppfyllelsen, samt hur flerkärnigheten leder till det övergripande målet.

Samrådsförslaget har genomgående en något ambivalent syn på målbilden om Europas mest attraktiva storstadsregion. I vissa fall förmedlas en bild av att regionen redan är mest attraktiv, i andra fall att den strukturella diskrimineringen är utbredd och att exkluderande strukturer gör den sociala sammanhållningen svag. En mer nyanserad bild av såväl nuläge som önskad utveckling efterfrågas.

Liberalerna anser att regionplaneringens roll för att främja folkhälsan och möjligheterna att uppnå en mer jämlik hälsa kan förtydligas i samrådshandlingen. Som huvudman för såväl hälso- och sjukvården som regionplaneringen har Stockholms läns landsting goda förutsättningar att bedriva en mer hälsofrämjande regionplanering, men insikten om detta ges ingen nämnvärd fördjupning i samrådshandlingen. Frågan reduceras istället till en nulägesbeskrivning av vad landstinget gör idag inom hälso- och sjukvården för att möta bland annat den demografiska utvecklingen. Här efterfrågar vi liberaler en tydligare beskrivning av hur regionplaneringen samverkar med och kan bidra till det övergripande arbetet för att främja en mer hälsosam Stockholmsregion.

Likaså bör ett tydligare barn- och ungdomsperspektiv genomsyra RUFS 2050. Målåret för planen är satt till 2050, och de som långsiktigt berörs mest dagens vägval är den uppväxande generationen. Barn- och ungdomsperspektivet bör därför komma till ett tydligare uttryck i planens olika avsnitt.

Strukturbilderna och övergripande infrastrukturfrågor
Två alternativa strukturbilder presenteras i samrådshandlingen, A och B. Liberalerna i Stockholms län anser att strukturbild B bättre återspeglar den verklighet och den utveckling som regionen nu befinner sig i. Även om båda strukturbilderna bygger på renodling av olika tendenser bedömer vi därför att strukturbild B är mer realistisk att utgå ifrån.

Detta betyder inte att vi anser att strukturbild B är invändningsfri. Det är inte rimligt att nödvändiga infrastruktursatsningar används som brickor i samrådshandlingen. Ytligt betraktad kan samrådshandlingen ge sken av att vägvalet mellan de båda strukturbilderna också avgör vissa stora infrastrukturfrågor i vårt län. Verkligheten är att dessa satsningar kommer att vara aktuella oavsett vilken av strukturbilderna som läggs till grund för det fortsatta arbetet.

Högre kapacitet över Saltsjö–Mälarsnittet krävs i såväl väster som öster, och med tre separata tunnelbanelinjer samt en ny tvärförbindelse mellan ost- och nordostsektorn skulle robustheten i regionens trafikförsörjningssystem förbättras avsevärt. Såväl en ny västlig tunnelbanelinje som Östlig förbindelse med spårkapacitet ligger dessutom inom ramen för den nu pågående Sverigeförhandlingen. Det vore olyckligt att så tydligt föregå den förhandlingen och slå fast vilket av projekten som ska genomföras. Vi liberaler menar att båda behövs, och över huvud taget är många av frågorna rörande planeringen av transportsystemet gemensamma för de båda strukturbilderna.

Vi tar bestämt avstånd från antagandet i strukturbild B om att Bromma flygplats kommer att avvecklas. Att Bromma flygplats utesluts i den strukturbilden blir dessutom något märkligt när det på sida 94 i samrådshandlingen sägs att ”Strukturanalyserna visar dock att flygplatsområdet inte behöver bebyggas för att det antagna befolknings- och sysselsättningstillskottet ska rymmas i lägen med god kollektivtrafiktillgänglighet”. Vi tolkar det som expansionsplanerna i regionkärnan inte är avhängig en nedläggning av Bromma efter 2038. Således förordar vi att Bromma flygplats även inkluderas i strukturbild B.

Vad gäller infrastrukturen för cykel är delmålet för 2030 formulerat i enlighet med den regionala cykelplanen för Stockholms län. Förändringen går snabbt och en växande andel av befolkningen ser cykeln som ett attraktivt alternativ för att ta sig till och från arbetet eller göra resor på fritiden. Vi ser mycket positivt på denna utveckling, och från Liberalernas sida vill vi markera att delmålet för 2030 – att cykelandelen av samtliga resor ska öka till 20 procent – kan behöva justeras ytterligare uppåt.

Vidare anser vi att strukturbild B bygger på ett alltför lågt tillskott av villor och radhus. Vi anser det orealistiskt att de tillkommande bostäderna i strukturbilden till 93 procent är lägenheter i flerbostadshus.

För att ge läsaren en bättre översikt över de två strukturbilderna och vad de innebär i termer av betydande skillnader, bör de illustreras tydligare och läggas tidigare i berört kapitel. Det skulle ge läsaren en betydligt bättre översikt och erbjuda densamma en bättre förståelse för vad de olika strukturbilderna innebär i termer av avvägningar mellan de olika strukturbilderna.

I en växande region som Stockholm är det avgörande att anläggningar för logistik för gods-och varutransporter integreras i ett tidigt skeende i planeringen av den rumsliga strukturen. Givet regionens tillväxttakt och befolkningsökning kommer importbehovet att öka markant, varför frågan om hur vi planerar för miljömässigt hållbara och effektiva logistik- och godsflöden i regionen bör lyftas fram tydligare.

Regionkärnorna
Borde inte varje kärna ha en egen plan i RUFS? Från vårt perspektiv är det en intressant tanke givet de olika regionkärnornas respektive förutsättningar och konkurrensfördelar. Vilka styrkor och svagheter har de och vilka möjligheter bör man ta tillvara i de olika kärnorna? Är det exempelvis möjligt, och verkligen önskvärt, att bygga mer bostäder och en tätare stadsmiljö kring Arlanda? Kanske borde några av de regionala stadskärnorna, framförallt på den södra sidan fokusera mer på att skapa förutsättningar för fler arbetsplatser?  

Om vi menar allvar med flerkärnighet är det också viktigt att fler regionala kärnor nås med hjälp av det nationella och internationella transportsystemet. Alla resenärer ska inte till Arlanda eller Stockholms central.

Liberalerna ställer sig därtill frågande i den uppdelning av kommuner som görs på geografisk grund. Med tanke på utbyggnaden av tunnelbanan och den geografiska placeringen kan det vara rimligt att exempelvis Nacka ingår i den centrala stadskärnan.  Delar av kommuner kan dessutom vara mer centrala än andra, vilket medför att en strikt uppdelning byggd på kommungräns lätt blir fyrkantig.

Statens roll
Regionplanering har bedrivits i mer än 60 år i Stockholmsregionen. Som tillväxt- och regionplaneförvaltningen skriver så fyller regionplaneringen ”en viktig roll för att se till de övergripande och långsiktiga frågorna som för enskilda kommuner är svåra att hantera”.

På senare tid har vi dock sett att mer övergripande frågor som exempelvis Stockholmsförhandlingen, den största tunnelbaneutbyggnaden sedan 1970-talet, sker vid sidan av RUFS. En annan viktig aspekt är hur statsmakten agerar framöver och hur resultatet av den pågående Sverigeförhandlingen faller ut. Om det kommer fler sådana uppgörelser i framtiden, hur påverkar det regionens gemensamma framtidsbilder, såsom de hittills har uttryckts i RUFS? Dessa satsningar har gjorts (och kommer att göras) möjliga mycket beroende på att statsmakten har klivit in då regionens aktörer inte själva har haft de ekonomiska muskler som krävts för att genomföra allt det som behövts.

Regionen och dess kommuner bör eftersträva samsyn avseende regionens prioriterade behov, men vad är det som säger att statsmakten alltid delar denna bedömning? Givet att vår region är landets huvudstadsregion och tillväxtmotor, samt att en stor del av statens verksamhet är förlagd här, är det kanske inte konstigt att staten har ett stort intresse av regionens utveckling. Samtidigt kan det innebära problem, då statens intresse inte alltid sammanfaller med regionens. Frågan om Bromma flygplats är kanske det tydligaste fallet. Staten tar sig helt enkelt mer frihet i relationen med Stockholmsregionen än exempelvis Öresundsregionen, vilket kan orsaka onödiga förseningar av viktiga infrastrukturprojekt.

För att regionen ska kunna stå mer på egna ben, och inte vara beroende eller förhindras av statlig intervention, bör samrådshandlingen således belysa vikten av att regionen får behålla mer av sina resurser genom exempelvis en reformering av skatteutjämningssystemet och att intäkterna från trängselskatten tillfaller regionen. Vi är övertygade om att det skulle förbättra regionens möjlighet att genomföra planen enligt dess intentioner, stärka vår förhandlingsposition gentemot staten, samt att vi skulle få en större rådighet att se till att målet om Europas mest attraktiva storstadsregion blir verklighet.

Företagande och näringslivsfrågor
Ska vi nå visionen och bli den mest attraktiva storstadsregionen i Europa är det avgörande att vi har en tydlig strategi för hur regionens företags- och näringslivsprofil ska utvecklas. Tillväxten i Stockholmsregionen är avgörande för hela Sveriges tillväxt och välstånd. Då måste det finnas en strategi för hur vi skapar miljöer där nya företag startar, dit internationella företag vill flytta och stanna kvar.

Med tanke på regionens alltmer kunskapsintensiva arbetsmarknad och den ökande internationella konkurrensen om humankapital, så bör RUFS föra ett bredare resonemang om hur Stockholmsregionen kan stärka sin konkurrenskraft härvidlag. I ett sådant resonemang bör frågor om hur vi främjar och attraherar företag att växa och stanna i regionen adresseras, och likaså frågan om hur vi ytterligare kan stärka vår position inom områden där vi redan är starka, exempelvis telekom, medicinteknik och life science. Hur får dessa aktörer plats att växa, och hur säkrar vi kompetensförsörjningen? Stockholmsregionen skriker efter högutbildad arbetskraft och företagen har svårt att hitta personal med rätt kompetens. Detta måste lösas för att regionens konkurrenskraft ska upprätthållas i en allt tuffare internationell miljö. Att motverka exkluderande strukturer behövs, men det kommer inte att räcka. Det krävs också en översyn av beskattning, arbetsmarknadens funktionssätt och, inte minst, tillgång till bostäder.

Liberalerna är kritiska till att företagarperspektivet är så gott som frånvarande i samrådshandlingen. De avsnitt som tar upp näringsliv och företagande uppmärksammar alltför dåligt den enskilda företagarens situation och hur god regionplanering kan underlätta företagare att verka. Ett illustrativt exempel finns på sidan 34, när målet ”En tillgänglig region med god livsmiljö” beskrivs med ord som att regionens invånare ”har god tillgång till arbetsplatser” och att den digitala infrastrukturen underlättar deras kontakt med ”släkt, vänner och myndigheter”. Regionens entreprenörer och företagare bör synliggöras.

Resonemangen om näringslivet som förs på sidan 54 finns inte så mycket att invända mot i sak, men de bör i större utsträckning inkluderas i övriga delar av dokumenten. En så central fråga som huvudkontorsstrategin bör ges en mer framträdande roll.

Att en öppen och inkluderande arbetsmarknad har en stor betydelse för den sociala hållbarheten är en slutsats vi delar. Resonemanget på sidan 57 om att nätverksrekrytering måste avvecklas skjuter dock långt över målet. För små och medelstora arbetsgivare, särskilt i specialiserade branscher, är det helt naturligt att företagens egna nätverk inventeras som en del av rekryteringen. Att en innehavare av en småbutik som står i begrepp att anställa sin första medarbetare vänder sig till någon hen redan känner i stället för att gå till Arbetsförmedlingen är inte ett irrationellt beslut och inte heller i sig fel. Problemet uppstår snarare när större arbetsplatser – i både privat och offentlig sektor – nätverksrekryterar slentrianmässigt och därmed bidrar till att upprätthålla slutna strukturer på arbetsmarknaden. Att generellt avveckla nätverksrekrytering som företeelse saknar dock verklighetsförankring. Det vore inte heller önskvärt.

Bostäder
Liberalerna delar samrådshandlingens vision om en tätare region med tätare bebyggelse. Däremot saknar vi en analys av vad invånarna efterfrågar för typ av boende. Många människors önskan är att bo i villa eller radhus, och det är därför problematiskt att samrådshandlingen har ett alltför ensidigt fokus på lägenheter. I stället behövs en mångfald av boendeformer av olika slag och i olika prisklasser. Vi upprepar det vi nämnde inledningsvis: regionplanering är ett medel eller ett verktyg för att nå målet om en region som människor vill bo, leva och verka i. Om medlet leder fel nås inte målet, med följden att människor kanske söker sig till andra regioner.

Liberalerna står upp för äganderätten och anser att denna för en undanskymd tillvaro i samrådshandlingen. Likaså lyser resonemang om möjligheterna med flyttkedjor med sin frånvaro. Det befintliga bostadsbeståndet måste utnyttjas bättre än vad det gör idag, och då får inte flyttkedjorna negligeras på det sätt det gör nu i samrådshandlingen. En rapport från länsstyrelsen visar exempelvis att stora nyproducerade bostäder generellt ger längre flyttkedjor än små nyproducerade bostäder.

Att planera för bostäder och främja en rörlighet i det befintliga beståndet kräver också en översyn av reavinstskatter, uppskov och andra regler kopplade till flytt och köp. Även om det inte är något som varken landstingets tillväxt- och regionplaneförvaltning eller landstinget som helhet har ansvar för eller rådighet över, så bör detta belysas i samrådshandlingen då det har stor påverkan vid människors val av boende.

Studentbostäder nämns överhuvudtaget inte i samrådshandlingen, och dessa lider regionen akut brist på. Här efterlyser Liberalerna dels en problemanalys, dels någon form av åtgärdsplan som de aktörer som ska följa intentionerna i RUFS 2050 kan luta sig mot. Tillgång till studentbostäder för såväl svenska som utländska studenter är avgörande för att studenter ska attraheras till vår region, och ytterst för att säkra och stärka regionens kompetensförsörjning och därmed fortsätta växa och driva tillväxten i Sverige.

Jämlikhet och social sammanhållning
Vi välkomnar att RUFS 2050 även tar upp frågor om jämställdhet, jämlikhet och social sammanhållning. Problemet ligger i hur dessa termer används och definieras, och vi önskar att texten genomgår en övergripande omarbetning.

Begreppet jämlikhet används exempelvis på ett varierande sätt, och de definitioner som här och var förekommer är alltför hårt knutna till en identitetspolitisk diskussion. Bredare resonemang om jämlikhet i livschanser, även i andra avseenden än vad gäller personliga karakteristika, får då inte plats. Exempelvis brukar frågor om jämlika möjligheter oavsett socioekonomisk bakgrund, såsom inkomstnivå eller föräldrars utbildningsbakgrund, vara centrala i en jämlikhetsdiskussion. Hur detta avspeglar sig i målet att motverka t.ex. ojämlikhet i hälsa syns alltför dåligt i samrådsmaterialet. Landstingets målsättningar på detta område bör integreras tydligare i texten.

Samrådsförslagets skrivningar om social sammanhållning är alltför ensidigt bundna till resonemang om strukturell diskriminering och vidgade normer för att bekämpa exkluderande strukturer. Självklart ska diskrimineringsfrågorna finnas med, men resonemangen om social sammanhållning blir fattiga om de avgränsas till detta. En genomgång av texten bör göras för att säkerställa att resonemang om exempelvis vikten av lägre trösklar in på arbetsmarknaden och fler enkla jobb, ett brottsförebyggande perspektiv, fler olika utbildningsmöjligheter, stärkt integration och bättre företagsklimat finns med.

Resonemangen som förs om inkomstspridning vänder sig Liberalerna mot. Inkomstspridning i sig behöver inte vara negativt, givet att de lägsta inkomsterna lyfts. Här efterfrågas ett djupare resonemang istället för ett rakt konstaterande.

Vad specifikt gäller jämställdhet behöver texten bearbetas och förtydligas ytterligare. Målet att kvinnor och män ska ha lika lön för lika arbete sätts exempelvis i relation till statistik över inkomstgapet uttryckt i kvinnors andel av mäns inkomst (sidan 35). Detta mått mäter snarare skillnad i livsinkomst, vilka till större delen är en följd av den könsuppdelade arbetsmarknaden och kvinnors lägre arbetskraftsdeltagande. Liberalerna vill bryta dagens könssegrerade arbetsmarknad, verka för höjda löner i kvinnodominerade akademikeryrken i offentlig sektor (t.ex. lärare och specialistsjuksköterskor) och verka för att fler delar jämställt på föräldraansvaret och det obetalda hemarbetet.

Vad gäller könsfördelningen bland högre myndighetspersoner och politiker samt chefsyrken (sidan 35) vill Liberalerna notera att detta mål får ses som en vägledande princip. Liberalerna arbetar sedan årtionden efter principen om varvade listor och genomför också regelbundna jämställdhetsbokslut för att följa upp den interna utvecklingen. För närvarande har dock Liberalerna t.ex. två tredjedelar kvinnor i sin riksdagsgrupp från Stockholmsregionen. Noteras bör att 60–40-principen är mer vedertagen än fördelningen 50–50 som mått på jämn könsfördelning.

Vissa av resonemangen i samrådsförslaget bör genomgå jämställdhetsintegrering. Ett självklart exempel återfinns också det på sidan 35, där många av de delmål som sätts upp baserar sig på statistik som inte är könsuppdelad, trots att målen är det. Därmed skapas en bristande koppling mellan nuläge och mål. Samtliga siffror som beskriver nuläget bör där så är relevant delas upp på män respektive kvinnor, för att vi ska få en så jämställdhetsintegrerad statistik som möjligt.

Kultur och utbildning
Texten om kultur är mycket instrumentell överlag, särskilt när det gäller resonemang om internationell befolkning och interkulturella mötesplatser. Kulturen reduceras närmast till ett integrationspolitiskt instrument snarare än ett sätt för människor att utveckla och uttrycka sig. Det behöver finnas tydligare skrivningar om kulturens oberoende och om kvalitet i kulturen. Resonemangen om en starkt framväxande deltagarkultur och ”generationer med större förväntningar på interaktion” förefaller präglade av samtidsdiskursen.

Samrådshandlingens olika avsnitt vacklar mellan olika beskrivningar av vad som är de stora utmaningarna på skol- och utbildningsområdet. Å ena sidan framhålls prestationerna i skolsystemet som en avgörande faktor för regionens möjligheter att hävda sig internationellt, å andra sida identifieras kapaciteten inom den högre utbildningen som den viktigaste kapacitetsbristen att åtgärda. Liberalerna anser att samrådshandlingen med dessa resonemang fastnar i ett alltför stort fokus på kvantitet snarare än kvalitet. Att ”bara” öka antalet platser och inte adressera frågan om utbildningarnas standard och innehåll kommer inte att minska matchningsproblematiken på arbetsmarknaden.

Som tidigare nämnt efterlyser Liberalerna skrivningar om vad bristen på studentbostäder leder till. Tillgången till studentbostäder torde nog vara en ännu viktigare kapacitetsbrist att åtgärda framför en kvantitativ kapacitetshöjning inom den högre utbildningen.

Miljö, klimat och energi
Varje människa har ett eget ansvar för sina handlingar i rollen som ägare, brukare, producent eller konsument. Liberal miljöpolitik handlar om ansvarstagande utifrån kunskap och marknadsekonomiskt tänkande. Som framhålls ovan är det med hjälp av ekonomiska styrmedel och successivt skärpta miljökrav som vi har störst möjlighet att ta oss an miljö- och klimatutmaningarna.

Vi anser att det är oroväckande att samrådshandlingen inte tydligare lyfter detta, utan istället kontinuerligt använder konsumtionsmodellen som bärande idé kring hur vi ska minska regionens klimatpåverkande utsläpp. En regionplan som tillämpar konsumtionsmodellen på det sätt som den uttrycks i samrådshandlingen kommer Liberalerna inte att godkänna.

I en konsumtionsmodell inkluderas de klimatpåverkande utsläpp som sker i andra länder och som inte är åtkomliga för (i detta fall) regionplaneringen i Stockholm. Detta kan i vissa sammanhang ha ett informationsvärde för att synliggöra de samlade klimateffekterna, men det bör inte användas som vägledande planeringsinstrument i RUFS eftersom den mäter verksamheter utanför Stockholmsregionen.

Om RUFS 2050 ska vara genomförandeinriktad – vilket ju är det övergripande syftet – ska mål och måttstockar vara tydligt kopplade till konkreta åtgärder. Eftersom utsläppen utanför Stockholmsregionen inte kan påverkas av vårt regionala klimatarbete riskerar vi med en konsumtionsmodell att låsa in oss i ett protektionistiskt tänkande. För att minska koldioxidutsläppen vid en konsumtionsmodell skulle vi behöva införa strafftullar och/eller importstopp på varor från utlandet. För en sådan exportberoende nation som Sverige är vore det djupt olyckligt om vi tar steget mot mer protektionism. För, som samrådshandlingen så förtjänstfullt beskriver så behöver regionen ett ”dynamiskt, starkt och kunskapsinriktat näringsliv för att kunna säkerställa välfärden för den växande befolkningen, men också för att klara omställningen till att minska samhällets negativa påverkan på miljö och klimat” (sida 15).

Vidare frågar vi oss om det verkligen är landstinget som har ansvar för medborgarnas konsumtionsvanor. Landstinget ska ansvara för den långsiktiga planeringen av regionens rumsliga struktur och främja hållbart resande och hälsosamma livsvanor, och det finns goda möjligheter att styra mot mer klimatsmarta lösningar vad gäller mobilitet och markanvändning. Men landstinget varken kan eller bör styra hur och vad invånarna konsumerar.

Vi motsätter oss bestämt de resonemang som implicerar att övergången till ett klimatneutralt samhälle mäts i form av andelen förnybar energi. På sidan 44 skrivs exempelvis att det ”krävs att all energianvändning baseras på förnyelsebara energikällor så snart som möjligt”. Liberalerna delar inte denna uppfattning och anser att det är direkt olämpligt att i en regional utvecklingsplan lägga in förslag om snabbavveckling av all kärnkraft.

Liberalerna instämmer i att den enskilde individen har ett stort ansvar för sina egna val och deras konsekvenser för klimatet. Det är dock mycket oklart vad skrivningen om att ”[alla] invånares vardagsval ska bidra till minskade utsläpp av växthusgaser” (sidan 41) har för konkret innebörd. Meningen förefaller inte leda till någon policyrekommendation. Tolkad bokstavligt skulle den innebära att invånares valmöjligheter i vardagen ska avgränsas till de alternativ som bidrar till minskad klimatpåverkan. Vi förutsätter dock att avsikten är att uttrycka att det ska vara lätt för alla invånare att genom sina vardagsval göra ett konkret bidrag i klimatarbetet.

Liberalerna instämmer i och för sig i att ”[s]amtliga invånare ska ha likvärdiga och goda möjligheter till inflytande i beslutsprocessen kring klimat [sic] och energifrågor” (sidan 41). Frågan är dock om inte samrådsförslagets resonemang om inflytande skulle vinna på att behandlas på ett mer övergripande plan och inte kopplas till enskilda delfrågor.

Resonemanget om fjärrvärme på sidan 54 är inte teknikneutralt och lyfter inte några av de bekymmer som faktiskt finns med fjärrvärmen, som höga anslutningsavgifter, minskad andel av marknaden och gamla ledningssystem. Detta bör belysas.

Övrigt
Här har vi samlat ett antal synpunkter som inte följer samma tematiska uppdelning som ovan, utan snarare är ett antal löpande nedslag i samrådsförslaget.

På sidan 13 anges att ”nod” i RUFS definieras som ”orter och samhällen på landsbygden som utgör knutpunkt för kollektivtrafiken och har en bredd av service, exempelvis livsmedelsbutik, förskola, skola och äldreomsorg”. På sidan 42 sägs därefter att Stockholmsregionens roll som en internationell nod ska stärkas.

På sidan 36 beskrivs ”en öppen region” som en region där ”invånarna får ett öppet bemötande oavsett var de är i regionen och oavsett vilka instanser de har kontakt med”. Det är något oklart vad meningen innebär rent konkret.

På sidan 57 sägs att färre än 5 procent av personalen inom vård och omsorg är män. Enligt SKL:s statistik för 2015 var andelen 20 procent för vård- och omsorgspersonal i landsting och 11 procent för vård- och omsorgspersonal i kommuner, så den siffran måste korrigeras.

Resonemangen om regionens landsbygdsbefolkning på sidan 66 är något oklara. Först sägs att drygt 100 000 invånare i länet bor utanför tätorterna, dvs. utanför alla orter med minst 200 invånare. Därpå sägs att detta är landets tredje största landsbygdsbefolkning, varpå det står: ”Landsbygdsbefolkning är invånare i länets glesbygd och i tätorter med färre än 1 000 invånare.” Det här måste redas ut, så att inte bilden av Stockholms län utanför de större tätorterna blir motstridig.

Även om samrådshandlingen har ambitionen att bli kortare än nuvarande RUFS, så finns det en del som skulle kunna skäras. Framförallt sker en del upprepningar när det gäller vikten eller värdet av att bygga i kollektivtrafiknära lägen. Det är givetvis bra och inget som ifrågasätts, men det behöver inte upprepas så ofta som det gör. I enlighet med det vi anfört ovan bör mer utrymme istället ges åt att koppla företagar- och näringslivsfrågor till fler områden och åtgärder i planen.

En sak som förtjänar mer uppmärksamhet är e-samhället och den digitala utvecklingen i samhället. Landstinget har på Liberalernas initiativ inlett ett idogt arbete för att föra landstinget in i framtiden och stärka möjligheterna för organisationen att dra nytta av alla de fördelar som fler och bättre e-lösningar medför för såväl invånare, brukare, personal och verksamheter. Den nya utvecklingsplanen bör ta fasta på denna utveckling på ett mer strukturerat sätt.

Avslutande kommentarer
Avslutningsvis vill Liberalerna anföra att samhället inte förändras tack vare (eller på grund av) politiska styrdokument – det förändras och utvecklas av människors fria val. Det ligger i sakens natur att ett plandokument som RUFS inte kommer att ge svaret på hur Stockholmsregionen kommer att förändras i framtiden, och detta är bra. Vad människor kommer att ha för preferenser och värderingar kan vi bara sia om, oavsett vad som uttrycks i RUFS och andra politiska styrdokument.

Stockholmsregionen existerar inte i ett vakuum där vi kan planera för en perfekt framtid utan yttre påverkan. Och bra är väl det, för i en fri marknadsekonomi är det ofta det oförutsedda, det banbrytande och innovativa som driver utvecklingen framåt mot en bättre morgondag. För oss liberaler är det således positivt att det finns en gräns för hur mycket det offentliga kan planera för framtiden.  

För övrigt anser vi att Stockholms län omgående bör bilda region.